Älvlekens valpblogg!

Idag har småtussarna äntligen fått komma ut för första gången! Det är alltid lika roligt att se hur de fundersamt traskar ut i gräset för att sedan en minut senare springa pudelrace för allt vad de är värda! Nu har allihopa slocknat i skuggan efter en bra stunds busande och lekande. 

 

Lectra har varit lektant på utsidan av hagen där hon sprungit fram och tillbaka med småvalparna i släptåg - fram tills det att hon fick den fantastiska idén att göra rusningar mot kompostgallren så de välter = hon kan springa in till valparna... Så nu får hon snällt stanna inne tills vi hittar något att stötta upp kompostgallren med. 

 

 

Nu är det inte längre ett gäng björnungar som springer runt nere i valphagen, småttingarna har istället förvandlats till små pudelvalpar - fruktansvärt söta!!

 

Guldpojken: 

Silverpojken:

Gultjejen: 

Vi har knappt hunnit vinka av våra småttingar ur Divas kull innan vi skriver ett nytt kapitel här på valpbloggen, för på midsommaraftonens förmiddag fick vi åter igen den stora glädjen att ta emot en valpkull här på Älvlekens.

Det är Lizzy – vår kelgris och Louises tävlingskompis – som blev mamma till 7 småttingar! 5 pojkar och 2 flickor.

Lizzy fick – precis som förra gången – en stor kull. I hennes första kull var de 8 och så nu 7.
Hon gör da capo på sin mamma Filippas bravader här på kenneln – Filippa fick precis samma antal valpar i sina 2 kullar.

Lizzys dotter Moa anser också att många är bäst för när hon fick sina små valpisar här hos oss förra sommaren blev det också 7.

Veterinären som besiktigat valpar hos oss beskrev det som att vi har ett gäng ”frögurkor” här på kenneln.
Vet inte om pudelmammorna skulle gilla liknelsen men det ligger onekligen något i det.

Hursomhelst; Lizzys valpning gick bra även om hon tog riktigt god tid på sig under det första skedet innan den aktiva valpningsfasen satte igång.
Så lång tid så att jag var riktigt orolig och flera gånger tänkte att nu vågar jag inte vänta längre, nu åker vi till veterinär.

Dock är det inte alls lyckat att störa tiken med detta om det inte är alldeles nödvändigt utan bäst är att kunna avvakta (utan att riskera något förstås) och hoppas på att naturen till sist sköter det på bästa sätt.
Stort tack till djursjukskötare Anna på Evidensia här i Kungälv som jag hade telefonkontakt med under nattens oroliga timmar!

Huvudpersonen själv tog det lugnt och när hon väl började föda gick det så fint och hon tog sig an sina små direkt. Första valpen – en liten tjej - kom kl. 06.32 (äntlligen!) och sista – en liten kille kl. 12.06.
Alla hade höga födelsevikter trots att de är så många, allt från 226 gram för minstingen till 311 gr. för största.
Supermamman Lizzy!!

I skrivande stund har det gått hela 2 veckor sedan valparna föddes och vi känner nu att vi kan pusta ut lite - än så länge är allt gott och väl med den lilla pudelfamiljen.

Lizzy ligger och njuter i valplådan och de små stånkar och muttrar förnöjt när mjölken rinner till. Det är hela tiden ett växelspel mellan totalt lugn och frenetisk aktivitet. I ena stunden sover valparna och i den andra är det en strid på kniven om vem som kommer först fram till de bästa spenarna.

Från början ville Lizzy ogärna lämna sina barn och lät sig på sin höjd lockas med ut på en snabb kissrunda i trädgården. En snabb kiss, ett förstrött viftande på svansen till de andra hundarna som kommer och hälsar och sedan skulle hon in igen!

Nu kan hon tänka sig att vara med oss andra i resten av huset, eller utomhus, en stund men vill ganska snart in till valplådan igen.

Lizzy får all tänkbar service just nu och får fortfarande mat och vatten serverat i sovrummet där vi har valplådan.

När hon har ätit hoppar hon upp i sängen och kör ett racervarv under madrasserna, plöjer sedan runt och gnider huvudet mot täckena, hela tiden med bus i blicken. Jag vet precis vad hon gör – torkar bort maten ur skägget!
Sedan lägger hon sig tillrätta på sängen och myser – därifrån har hon utsikt ner i valplådan och kan hålla koll på sina små barn.

Det händer mycket i valparnas utveckling på ganska kort tid. De har nu öppnat ögonen och kan urskilja lite av sin omgivning om än inte särskilt tydligt. 

De kan numera också höra lite men det mest påtagliga som hänt under den senaste veckan är att de prövar sina små ben för korta och stappliga promenader. Det är så charmigt att se dem strutta omkring, visserligen med ett mål i sikte men vägen dit blir väldigt krokig…